Hur mycket jag än försöker skapa lite lungn i själen, nedflytten till vår lummiga arkepelag kändes gott. Arbetsmöjligheterna stod för dörren ja. Ändå har det smygit sig in ett visst tvivel hon kallar på mig ett livslångt förhållande oavsett om ränderna går uppifrån eller kan anas vågrätt så är en sak säker dom går aldrig ur mer tvättäkta än så blir det inte. Våran huvudstad har satt sina spår, att nedslagen på ändalyckten vid någon av kajerna och skåda ut över glimmrande riddarfjärd är vyer av lyckliga och bekymmerslösa tider kanske är hon så förankrad och kanske är det för att hon stått för min försörjning under alla dessa år utan att någonsin svika. Många människor gästar henne alla vill dinera ett toppenscenario för snart arbetslös kock. Huvudstaden livligheten och en aldrig falnande glöd, man känner av närheten trots dom fem milen som skiljer oss åt, kanske kanske har tänts ett hopp en låga kanske är man så mycket Stockholmare så att seperationsångesten kommer föra oss samman åter igen, ändast hin håle vet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar