Man kan äta gul snö en dag på året nyårsdan.

Året har passerat i sakta mak uppgångar och medgångar men även en och annan motgång har börjat tänka att man är på gång helt enkelt. Men livet är inte lika lätt som matlagningskonsten som så en gåva kommer utav sig själv, livet konstrar alltid och spelar en konstant nya spratt kanske är det därför livet i köket är så okomplicerat enda målet är att mata en publik som just är där för att spisa en oslagbar konstellation. NU SKA det nya året firas in till det kan jag ställa mig lite fundersam, då jag av sentimentala skäl lika gärna skulle kunna fira något som jag vet gjorde mig lycklig, men å andra sidan ännu ett svepskäl för omåttlig alkoholkonsumtion och dagen efter tunga skallar och en hoper människor som berättar hur kul det var att sända surt förvärvade slantar upp i svavelosande raketrök, och halva buteljen av det festliga bubblet färgar snön pissgul, kanske var det där en av tidernas bättre uppfinningar kom till just tillslutet aliuminium i burkform innehållandes mycket b vitamin tämligen skvalpfri i dom här sammanhangen. GOTT NYTT JÄVLA ÅR.

Tomten är full igen

lycklig är dem som julen kan undvika den som har ett arbete som befriar, det finns andra som troligtvis kan vara lite ut arbetade. Att flänga omkring helt globalt måste tära då även luften och himmlavalvet är hårdare trafikerat så här i juletider. Att glöggen fuktar tomtefans strupe är inga konstigheter vem fan skulle orka hålla ett sådant tempo utan centralstimulerande hjälpmedel det är inte julefrid i våra stugor utan täta stråk av spritdimmor som ger det falska jul lugnet ett ansikte. Men i alla fall kan förtäljas att julen har passerat förbi i sakta mak och alla julbord har försetts med överflöd, ty julen är oxå matens högtid. Kan bara ibland önska att man inte tillhörde armen som lagar den, då matglädjen är som bortblåst och man nöjer sig med b vitamin på burk och kanske kanske en liten inlagd strömming på knäcke. Eller varför inte en pizza.

Bomber och granater

Nu går skam på torra land nåja så djävulskt torrt är det inte. Förföljelse är så vitt jag vet en aning straffbart, men dom sista dagarna har jag känt mig just förföljd, jag sa en gång aldrig mer en vinter i norrland. Så med lite trixande och fnulande så lät norrländskan sig övertalas fördelar snöfria vintrar och lummiga sommrar och närheten till storstan. Men nu vet jag bättre kung bore finns inte det är min nära relation till hin håle som är upphovet till den tidigare nämnda känsla av förföljelse, han har övergett kramfors och följt oss ner till det så annars snöbefriade roslagen. Efter att åsett det förbannande lappmöglet och dom bitande polarvindarna jo dom som biter ordentligt i värmeälskande kocks kinder så kan man säga att jag hatar vintern men den älskar mig. Kanske är det dags att sätta dubbdäck på cykeln för första gången i historien om man över förmodan skulle hitta fanskapet.