Sömn cykeln som kom av sig

Någonting är inte längre som sig bör nu har man varit ledig i fyra långa dagar, ja visserligen gick två av dom åt till att gäcka naturlagarna på det ofantligt stora havet med goda resultat vi kom hem i ett stycke. Problemet har för någon som alltid har ansett att sova tills kroppen självmant vill gå ur nattvilan är det ultimata, så varför kliver min hjärna upp tre timmar innan kroppen är redo till råga på allt så är man ledig och kan tryna hur länge som helst. Jobba på kvällar och sova på morgonen är ett minne blott, sitter med kaffekoppen och klockan har masat sig fram till nio, är det månde ett ålderstecken eller spelar kroppen mig ett spratt, pigg som en oätbar fisk kl. sju på morgonen fy för fan vad långa förmiddagarna har kommit att bli. Det kan kännas ofattbart för en sjusovare. Morgonstund suger brax.

Raggare och bikers

En raggare och en biker och glädjen med att ha en båt, det var efter en avslutad arbetsdag som båten fylldes med allehanda godsaker såsom drivmedel för både motor och passagerare. Sedan började resan med trettiosläpet någonstans i 70 knyck på motorvägen så måste tilläggas att att trettio är en lite för låg fart för välbyggt båtsläp, men men ingen bäng så långt ögat kunde nå, och vi nådde platsen för sjösättning ett litet plask och vi var nu på väg eller i hav. Skulle endast puttra runt lite då det var jungfruturen känna att allt funka så som sig bör, pilsnern var god och backen ville med lite hjälp oxå gå i, ankrar upp för att eventuellt grilla en vurre. Då tänds en liten ide bluesfestival norrtälje bara ett stenkast trodde vi, sex timmar senare anlände vi en gästhamn ganska så välpackad. Efter avslutat musikspisande börjar återfärden kl närmar sig midnatt mörkret har överrumplat det sista dagsljuset, soppatorsk och en kilometer kvar till furusund. Fem liter i reserv som måste i för liggandes i storbåtarnas farled är människan liten och skeppen enorma. Med sedvanligt flyt hittas den enda tankomaten i roslagens utkant och dunken blev åter stinn, ankrar åter då mörkret har tagit över. Hundra meter kvar till ramp tar livet slut för en proppeller som inte tål omarkerade stengrund, men i det hela en ganska så nykter tillställning. båtfan funkar så som den bör med en biker och en raggare som styrmän.

Rivjärnets nya byxor

Stress är den sanna lyckan att som matlagare alltid ha någon typ av deadline skapar en effektivitet att kunna producera under press, ett glödgat rivjärn och däremellan en sipp på den ständiga följeslagaren kaffe i glas ja med starkmjölk inget annat. Bilar skall packas bilar skall åka helst i tid så dagisungar ej får gå i hunger och tråna efter lunch, ledordet är timing och bra grund lika med förarbete, har så smått börjat att jobba som självgående och ingen lägger sig i fria händer. Hemma i norrland går ett annat rivjärn och har det trist om dagarna, så man får hoppas att hennes nya hobby kommer att bestå så man kan pensionera sig för hemma matkokning. kanske bara sitta vid hennes sida och dricka malthaltiga och komma med glada tillrop.

Bromsoljan i systemet

Man kan tycka att en månad är att jämnställa med en evighet, men allt beror på vad man väljer att jämföra med. Må så vara att tiden går långsamt när man är hemmifrån, när man igentligen bara vill krama sitt eget kuddvar, ha en social samvaro en vuxenrellation. Men tiden en månad i resten av ens liv är nog i det stora hela en väldigt kort period, sammanfattat så kan man säga att tiden står still varendaste gång man bygger upp ett scenario om hur bra allt kommer att bli i slutänden. Säkert kan sägas att klockan tickar alltid på i samma takt utan pardon, när man har kul går tiden i samma takt som blixten, i väntans tider blir det smärtsamt verkligt. Trots att en minut alltid är en minut, så kommer funderingar om tid och plats aldrig så påtagligt nära som när man är hemifrån. Men snart går flyttlasset söderut lägenhet är fixat så även arbete, och åter igen så bor jag i min resväska månde vara att man har lite nomadblod i systemet. Då arbete tycks uppenbara sig åtminstone femtio mil ifrån där jag bor.

Rallykockar och färdknäppar

Då var man i full färd med att maraton arbeta, många pass på kort tid. En färdknäpp är alltid bra men däremot en knäpp på näsan kan vara motsatsen, på firma catering är alltid det uppmuntrande ordet som väger tyngst det är knappt man kan ta in vänligheten och drivet som råder. Kan att ha att göra med avsaknaden av servis, då det bara jobbar kockar på nämnda ställe, och kockar förstår varandra, och är tillförlitliga. Efter ett par veckor så har man lyckats bli den kuggen i hjulet som ersätter lyckliga semesterfirare vilket innebär mångsidigt arbete som även inkluderar leveranser av nylagad mat, trodde inte för mitt liv att jag åter en gång skulle titulera mig trucker igen. Men det är bara att hålla näsan i vädret ty det kommer en liten doft av nylagat var än man parkerar sin droska. Den nakne kocken har fått konkurrans så håll i hatten, nu kommer rally kocken.

Öppna dårarna

Så har äntligen den efterlängtade helgen kommit kanske mer välkommen än andra helger, då den nu semesterinställda kroppen har tagit stryk på grund av allt för lätt leverne. Men att arbeta fysiskt och då kombinerat med smaklökar gör genast tillvaron lite roligare, och inte blir det sämre av att alla dom dödskallar ja dom har förmågan att sugas in i en branch som bara hyser likasinnade, så här trivs man som fisken. Det råder en skön förvirring då fem till sexhundra portioner mat skall tillagas och den ena anekdoten efter den andra potioneras ut olika kockar olika historier men samtidigt så mycket gemensamt ja det är skrönornas branch. Inte nog med att glädjen som infanns sig söderut så har man redan fått en bonus, på denna firma är alla lika skeva. Så nu har kocken kommit hem, saknas bara återstoden av familjen.

Navelludd och solsken

Långt bort från den stora bron som korsar den fisklösa älven, där man förra sommaren blev av med ett par kilo drag, saknaden är inte oerhörd snarare så som den ska vara. Den stora komik som har uppstått är att förra sommaren så bodde jag i den stora huvudstaden och slet i min anletes svett, Ja i norrland. Nu bor man i norrland och bor fortfarande i resväska då man jobbar i storstaden, hur kunde saker och ting landa på detta viset ja inte på grund av vishet. Snarare kan det vara så att livets vägar allt som oftas avgörs rent slumpmässigt, så man kan ju inte mer än hoppas att jobbet nästa sommar är beläget där man är mantalsskriven. Då resvägen och uteblivna traktamenten är det normala förfarandet i denna branch. Norrländskan däremot har jag förstått pillar navelludd och blir allt brunare, då det är en vällkommen tid att vara arbetslös, men det är henne väl unt. För efter sol kommer regn.