Man skulle vara en anka.

Stinn av makaroner efter en lång och efter belägenhet kall vinter så återstår en trogen väntande gräsand, en kille som fått smak på det Italienska köket kalla om fötterna har dom simmat i den lilla ån nedanför lägenheten tjattret lätt öronbedövande var gång man passerat i och med sommarens intrång så har restaurangen slagit igen portarna för säsongen. Nog måste en anka oxå finna det konstigt nu när man kan låta små barn mata en av dom mest matarvänliga fåglar som finnes och det är varmt och behagligt ute, troligen har alla människor boendes söderut något minne rörande gräsanden månde det vara en strand av soldyrkare där dom med glädje huserar och knaprar mariekex som solbrända lintottar generöst delar med sig av. Den äldre generationen har väl troligen bjudit på pilsnerdoppade brödbitar i ungdomlig okunskap och för stunden så är väl ankans femton minuter i rampljuset endast en första fylla och troligen den enda det elaka är att få smak för pilsner för att aldrig mer få avnjuta en igen.