Dom dimhöljda bergens sörlännigar

Som en kommunistisk kolumnist med moderata åsikter en gång skrev, bergen är till för alla. Folk som mestadels är vana vid slättmarken i söder, vidsträckta arealer med uppodlad mark, rapsfälten som lyser gula och sprider en doft av begynnande sommar. Saker som man av ohejdad vana har vant sig vid under fyra decennier, nu har sörlänningen tänkt att emigrera, ja röra sig norrut släppa taget storstadslivet är till ända. Men så är det rörelser kan startas av en allena kullerbytta, månde det vara ödet som med sina nycker ställer till förtret och funderingar för sörlänningar. För med säkerhet kan sägas att vi älskar inte klimatet och troligen ej heller dom inande myggen. Men norrländskans dragningskraft är stor, och möjligheterna har visats sig vara många, och på det har vi tagit fasta. Förhoppningsvis går allt det vi önskar våran väg, hinder är till för att bestigas, och snart nog kommer vi skyla oss under samma tak. Men som sörlänning valdes kompromissen halva vägen var.