Ensamhet kan upplevas på diverse olika sätt, ett av dom värsta är nog efter noga övervägande när man flyttar samman med någon, för att slippa vara allena, och man blir mer ensam än innan. Nu sitter man och fördriver tiden med totalt meningslösa saker i väntan på att norrländskan ska sluta med dagens övningar, så man kan laga mat nån timme. Hjärnan har börjat tänka storstad igen, säga vad man vill om fjollträsk men sysselsättning finns i större utsträckning, och hjärngymnastik är det när man träffar andra människor om än för lite trivialt dravel. Man har börjat förstå hur hårt det är att vara förvärvslös, inte på grund av ekonomi"för det är en bisak"men på grund av den totala avsaknaden av social samvaro. Än värre när man inte känner en käft på orten, som man kan slänga käft med. Nu är man inte så uppkäftig längre. Men solfan lyser klart i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar