Månde vara att vi nämar oss ny istid, handskarna har motvilligt satts på och iskrapan börjar bli sliten. Då har vi bara rört oss i utkanterna av ja i början på depprisionsårstiden. Norrländskan ser fram mot en vit jul, själv är man kall och blodet flyter allt trögare i systemet, dessutom ska man gå och vänta på tomten. För vetskap och allmänbildning tomten är död. Men visst är det vackert och det lilla ljudet som uppstår när isen brister på ögonlooben gör kanske att man orkar tya ytterligare ett tag. När man ständigt får höra, vänta en aning än så länge är det bara höst, vintern kommer. Kan inte ta till mig hur en människa boendes i detta klimat är så varm, och hur så förbli. Kanske är det därför jag refererar till henne som norrländskan, kanske är hon formad av tidens tand. Åter till liten by söderut har sett att dom fått sig en skopa av kung bore dom med. En väsentlig skillnad är att om en vecka så har vi åter barmark, börjar förstå varför julgardinerna har kommit upp. skrämd av det faktum lappmöglet har kommit för att stanna, en gräsmatta kommer inte kunna skådas förrän i vår. Funderar på en kvarleva från sextiotalet "långkalsong".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar